// JAG LEVER.

Påminns hela tiden om att tiden inte är ett faktum. Att den ibland smyger fram tyst som gryningen och andra gånger rusar fram. Idag går den långsamt eftersom jag fått för mig att jag väntar på någonting stort.

Jobbar mycket. Sedan tre veckor tillbaka spenderar jag förmiddagarna i en tyg- och inredningsaffär i stan. Säljer gardiner. Frågar hur stora fönster främlingar har i köket och vilka färger de har på tapeterna. Ja, så att ingenting skär sig, så att allt är i balans. Lär mig vad mönsterrapporter är, hänger upp lameller, bygger låtsasvärldar i skyltfönster.
  Sålde öljettlängder till en 20-talist i stor päls. Några timmar senare köpte hon två biljetter till The Danish Girl av mig. Tyra hette hon, hon kände igen mig, tyckte det var bra att jag hade många järn i elden. Ja så kan man också se på det.
 
Går fortfarande till tidningen och skriver så fort jag får tid över. Och vikarierar som samordnare på Kaleido när jag får. Försöker få igång firman, vill skriva mer, men det är svårt att få tiden att räcka till och det är första gången jag någonsin känt så. Att tjugofyra timmar om dygnet är för lite. Så bortskämd. 
 
Imorgon åker Elin till Sri Lanka i fem veckor, och jag hoppas att jag inte dött av tristess eller exploderat av saker att säga innan hon kommer hem igen. Är väl ärligt talat mest orolig över vem jag ska bli full med på helgerna. Och vem jag ska ringa om jag ligger och gråter på golvet, som kan komma och lägga sig bredvid med ett axelryck som om det inte vore något. 
 
Annars är jag oftast glad, men orolig på nätterna. För det är i mellanrummen mellan människomöten, kontakt, kommunikation och ljud som saker faktiskt känns. Är så extrovert att det fan värker i kroppen att vara själv och hålla käft. Då andas jag djupt och påminns om hur det är att inte observera och ta in intryck utan att istället processa dem, hantera dem, känna saker och förstå varför. Svårt. Men lever gör jag.
|
Upp