// KRÖNIKA.

Förra fredagen skrev jag en krönika i tidningen som parafras på titeln till William Spetzs kommande teateruppsättning. Den handlar om en person jag aldrig fick lära känna.

/////////////////////////////////

Mormor jag vet att du är i himlen, men har du tid en timme? Jomen för att, jag förstår väldigt lite. Alltså i förhållande till saker jag förstår. Förstår inte logiken i blå mascara, eller relativitetsteorin. Förstår inte hur man föder ett barn - visst förstår jag principen, men inte hur det faktiskt ska gå till i praktiken - och jag förstår inte hur man slutar vara barn. Hur fan äter man ett granatäpple? Är universum oändligt? Hur i hela friden då? Tydligen är vissa oändligheter större än andra. Fattar absolut inte. Jag tänkte att man kanske fattar saker bättre i himlen.

Mormor jag vet att du är i himlen, och att vi egentligen knappt har pratat med varandra på riktigt, men jag tänkte bara rapportera lite. Du undrar säkert hur vi har det här. Mamma har det bra, ger mig matlådor varje gång vi ses för att hon vet att jag suger på att laga mat. Nu vet du också det. Hon har säkert ärvt sina matlagningskunskaper av dig, jag ärvde desvärre mina av pappa.

Piteå har förändrats mycket på sexton år - byggkranar överallt och säkert bättre busstider men mer monotoni. Jag tänker att du nog inte hade gillat hur kedjorna kommer hit och bulldozrar bort allt smått och fint. Kanske hade börjat oroa dig för vart du skulle köpa tråd till dina lampskärmar. Fast jag vet inte, jag kände egentligen inte dig så bra.

Mormor jag vet att du är i himlen, men har du tid en timme? För här går det visst lite åt helvete. Fyra kapade plan. En enorm våg i ett turistparadis. Det växer rasism i riksdagen - jag vet, jag hade inte heller trott det var sant - och trots att det gått sexton år så är jag lika diskriminerad i min kvinnokropp som du kanske var i din. För att världen är lika mansdominerad nu som den var då. Blev visslad efter på mörk gata, blev rädd, och jag undrar om du också var rädd någon gång. Inte för att du behöver bry dig om sådant nu, och det är säkert skönt.

Vi har fått ett nytt, svenskt ord. Hen. Det är fantastiskt, jag vet, men idioterna som fortfarande inte förstått sig på det är alldeles för många. Det osar främlingsfientlighet och förändringsfobi överallt, mormor, men det gjorde det kanske när du levde också. Människor är väl rädda, helt enkelt.

Mormor jag vet att du är i himlen, men har du tid en timme? För det där var de dåliga nyheterna. Det finns fler goda. Om några år tror jag man kommer kunna bota Alzheimers. Färre kommer behöva glömma som du glömde. Motkrafterna mot allt det onda blir starkare hela tiden, jag tror nyfikenheten kommer vinna över rädslan. Och jag hoppas att du har det bra i himlen, mormor.

Bokstäver | | Kommentera

// TVÅ.

Jag äter dåligt. Känner mig sällan hungrig förutom när jag faktiskt är det och då i allra högsta grad, så det blir någonting snabbt för att inte falla samman och så är det samma sak dagen efter. Men idag lagade jag mat igen och det kändes bra. Jag tycker om att stå i köket - hålla på med flera saker samtidigt är det som stimulerar min hjärna allra mest och det som gör att jag faktiskt inte har tid att tänka på mycket annat. 
 
Rymden till exempel. Igår var jag, Sebastian och Alexander ute och körde bil. Vi umgås mycket, nu när det nästan bara är vi kvar i staden. Många har flyttat. Det var kolsvart utomhus, vi körde längs ensliga grusvägar och hamnade vid kraftstationen i Sikfors. Gick över hängbron, tittade upp och det var så stjärnklart, jag ville aldrig sluta titta men killarna gick och de skulle skrämmas om jag inte höll båda i handen samtidigt så jag var tvungen att springa ikapp. På vägen hem rusade laddade partiklar från magnetosfären och kraschade i atmosfären. Norrsken är det finaste som finns. 
 
Jag var på en teaterföreställning för en vecka sedan. "Man vänjer ju sig vid det vackra", hette den och handlade om hur det är att bo i Norrbotten som ungdom. Den var bra, men jag vänjer mig aldrig. Vänjer mig aldrig vid att få hjärtat inte krossat men lite sprucket åtminstone, någonstans mellan busstationen och Bio3an. Lär mig aldrig hur jobbigt det kan vara att sitta på Ekbergs utservering och se någon man brukade hälsa på. Kommer aldrig att fatta att inte klicka iväg sms när jag tagit en shot för mycket. Och det är ändå skört vackert, förstås.
Bokstäver, Min dagbok | | Kommentera

// ETT.

Lyssnar nästan utestlutande på Simon & Garfunkel nu för tiden. När jag borstar tänderna med tandkräm som ska göra tänderna extra vita, när jag äter frukost (svart kaffe, vitt ägg), när jag cyklar till tidningen, när jag ligger på fiskbensparketten med huden tryckt mot golvet, blicken tryckt mot taket, undrar när jag ska börja ta tag i allt. Kommer mig inte för.
  Omger mig med människor så ofta jag kan. Och när alla andra är på sina heltidsjobb cyklar jag runt planlöst. Cykeln är för övrigt mitt bästa köp, jag far fram så himla snabbt på den. Tar mig överallt. Ignorerar sms, klickar bort och tänker att "kanske sen" men det blir inte så. Det var skönt att ha en bortstulen telefon. 
 
Mitt tålamod är ofta slut redan innan jag börjar mina arbetspass på bion. Det tar så mycket energi att vara trevlig när man inte menar det. Vill helst kasta popcorn i ansiktet på alla. Säga åt dem att den här filmen inte ens är sevärd, man fattar vart handlingen är på väg innan karaktärerna fattar det själva, åk bil till någon okänd destination istället, herregud.
 
Börjar få mer och mer koll. Har börjat omfamna sena sovmorgnar istället för att svära åt dem, har samtidigt börjat uppskatta långa dagar på kontoret och att ringa telefonsamtal hit och dit. Men också en vilja att inte bara finnas utan att finnas maximalt, börjar förstå hur man gör.
Bokstäver, Min dagbok | | Kommentera
Upp